Jag ska nog börja med något nytt! :D

Tröja, Chiquelle // kjol, crockerjeans // mobilskal, Ideal of Sweden // örhängen, Glitter // spegel, Iconmirror

Vad tycker ni om att jag ska börja ”prata” mina inlägg ? Alltså jag menar, att jag lägger upp en video om dagen här på bloggen, där jag berättar om min dag och mina tankar. Det ska alltså inte vara någon vlogg , utan helt oklippt video. Själv tror jag att det skulle bli kul! 😀 Vad tror du?

kram!

Enter a title

Alice Stenlöf x Madlady

Förra veckan (lite sent jag vet) så var jag på Alice event i samaband med hennes kollektions-släpp! Så duktig är hon!
Vi möttes alla på Lydmars hotell, där vi bytte om till Alice nya kollektion. Så fin! Isaa kom och sjöng ch det buds på drinkar och snittar.
Sjukt mysigt var det!

Allt på samma gång

Hej allihopa!

Jag är så otroligt stressad nu, jag har en sån period i livet. Det känns som om allt jobbigt ska komma samtidigt. Så det känns som att en bomb med jobbiga saker har släppts ner. Aja antar att det blir bättre snart.

Jag är ändå otroligt tacksam över att jag har den bästa sambon i världen. Jimmy är guld värd i såna här situationer. Han är hjälper verkligen mig med allt han kan.

Jag vet att ni kanske inte fattar vad jag pratar om och vissa saker kan man bara inte säga, just för att det handlar om andra en mig själv. Jag vill ändå visa lite respekt för att andra inte vill att jag ska skriva allt på min blogg. Men jag kan säga att allt blir bra någon gång, vi vet bara inte när.

Kyss på er alla! Nu ska jag till papp på advent mys 😃

Alltså WOW!

Alltså, jag finner inga ord för vad ni alla har gjort för mig. WOW säger jag bara. Jag är så tacksam och glad över att ni har delat med er av era historier om missfall. Jag är så glad att ni finns där för mig och stöttar mig när det är svårt. Jag finns här för er också. Jag ska självklart svara på allas kommentarer, det tar bara ett tag då jag har en hel del kommentarer på instagram, mail och dm att svara på också.

Jag får verkligen hopp om mänskligheten när alla är så förstående och snälla mot varandra. Det är så viktigt att vi människor hjälper varandra.
Jag har fått så bra respons efter mitt inlägg om mitt missfall. Jag har verkligen fått hjälp att kunna ”gå vidare”. Det är många tidningar som valt att skriva om mitt inlägg och det glädjes mig. Det glädjes mig att stora tidningar förstår och vill uppmuntra att vi borde prata mer om missfall.

Nu kommer det nya tag och mål i livet. Jag är inte ensam om att gå igenom ett missfall, tyvärr, men aldrig kul att vara själv. Jag finns här för er alla.

Massa kramar!

Missfall – oanonymt & ärligt.

För ca 10 veckor sedan befruktades ett ägg, för ca 6 veckor sedan fick vi ett plus på stickan, för ca 1v sedan fick vi uppleva något som jag aldrig önskar någon annan – ett missfall.

Som ni vet så har jag mått väldigt dålig den senaste veckan, både psykiskt och fysiskt. Nu är jag redo att berätta för er varför jag mått dåligt. Jag är en tjej som är i stort behov av förståelse från andra människor (då jag själv är väldigt förstående) och jag är alltid öppen av mig. Det får mig att må bra att vara öppen och jag mår bra när jag är förstådd. Anledningen till att jag berättar för er är att jag har skämts i en vecka över vad som har hänt oss. Jag har fått en känsla att man ska skämmas, att man ska vara tyst om ett missfall. Jag tycker att det är fel budskap. Helt sjukt faktiskt. Något man inte ska behöva göra i en situation där man inte har gjort något fel. Missfall är så sjukt vanligt och borde pratas om mer, därför vill jag bryta den här tystnaden. Jag vill inte att någon ska behöva gå igenom ett missfall själv, för tro det eller ej, själv är det minsta man är i den situationen. Det sägs att 1 av 4 graviditeter slutar i ett missfall. Det är så konstigt att så många går igenom ett missfall men det enda stället man kan läsa om det är på familjeliv, dessutom där man är anonym.

En sak som ni alla ska veta är att det har INGET med mamman att göra, okej det kan väl finnas enstaka fall där missfall inte är en ren slump. Man kan sköta sig exemplariskt under graviditeten, men ändå slutar det i missfall, så var det för mig.

Jag mår även dåligt över alla fula lögner jag har dragit bara för att kunna ställa in events och möten under den här veckan. En rad dåliga lögner som ingen tror på. Jag har hela veckan blivit missförstådd.
Jag vill att mitt jobb ska förstå varför jag har varit hemma en vecka och elakt lagt över allt jobb på dem.

Först ska jag berätta hur vår resa gick till. För det enda jag gjorde efter att jag fått missfall var att söka runt på familjeliv. Jag letade desperat efter andras historier, tecken på att jag inte var ensam om att känna som jag gjorde och det var det enda som tröstade mig. Det enda stället jag hittade stöd var hos anonyma kvinnor på nätet. Här kommer mitt öppna, oanonyma stöd till er där ute som behöver det. För vet ni vad? Den här historien är inget jag skäms över, jag är snarare stolt över mig själv och att jag kan stå på mina ben en vecka senare och naket berätta min historia utan att gå i bitar.

Jag tog ut min hormonspiral 3 veckor innan vi fick ett plus på stickan. Hann jag få tillbaka min mens? Nej. Jag blev gravid så fort jag kom innanför dörren. Var det planerat? Nja ingen tror väl att det går så fort att bli gravid, men vi bygger ett hus av en anledning -dröm om att bilda familj. Vi försökte inte aktivt, snarare med inställningen ”händer det så händer det”. Vi ville trots allt ha klart huset innan osv. Jag tog ut spiralen för att den hade gått ut, tanken att sätta in en ny var aldrig där. Hatar p-piller och har testat lite allt möjligt. Så vi kände att jag kunde vara utan preventivmedel ett tag, vi båda längtar mer och mer efter att ha en till i familjen så det kändes naturligt att inte sätta in en ny spiral.

Vi båda blev extremt glada men chockade när vi fick ett plus. Det var svårt att förstå det i början. Skulle vi verkligen bli föräldrar? Ju mer tiden gick, ju gladare blev vi. Vi var faktiskt överlyckliga och redo på att bli föräldrar. Ju mer tiden hann gå, ju mer han vi vänja oss med tanken och skapa oss en stor dröm om hur vår framtid skulle se ut. Vi älskade det lilla som var i mig och vi älskade tanken på hur våra liv skulle se ut. Jag längtade tills jag skulle få se min pappas min när jag berättade att han skulle bli morfar. Eller lyckan i min brors ögon. (Min mamma visste redan från början) Jag byggde upp så mycket förhoppningar i huvudet. Jag kunde sitta hela kvällarna och läsa om olika saker om graviditet och barn. Vi gick till bokhandeln och köpte böcker om graviditet och första tiden med en bebis. Vi förberedde oss på alla sätt som man kan när man får reda på att man ska bli föräldrar.

Dagen innan vi skulle på inskrivning hos barnmorskan i vecka 8 så började jag blöda super-lite, jag blev livrädd och började gråta. När vi kom till barnmorskan dagen efter så berättade jag om mina små blödningar, det var bara normalt sa hon. Det lugnade oss super-mycket. Vi kunde njuta av att vara gravid igen. Med tron om att allt var bra, åkte jag och Jimmy hem. Dagen efter började de lilla rosa blodet gå över till rött blod. Det blev bara mer och mer. Det var fortfarande lite mindre än vid en mens. Två dagar senare kom det en liten klump, lika stor som ett frö (jag vet, liten), då blev jag orolig på riktigt.

Vi åkte raka vägen från jobbet till gynakuten på Danderyds sjukhus. Där fick vi sitta i 8 timmar (?!?!?!?) innan vi fick komma in till läkaren. Hon sa att jag inte hade så mycket blödningar som vid ett missfall. Att det troligtvis var lugnt. Vi gjorde ett ultraljud och där såg jag ett hjärta slå för fullt. Det var hjärtat på vår bebis, vår älskling som vi trodde att vi hade förlorat. Jag kunde inte hålla tårarna tillbaka och ville aldrig släppa blicken från det lilla hjärtat som slog, jag blev alldeles varm i hela kroppen. Lycklig. Läkaren sa att fostret var lite litet för att vara nära in på vecka 9. Men hon förklarade också att det är normalt, att fostret kan växa till sig den kommande tiden. Vi kom aldrig fram till varför jag blödde, men det var tydligen inte konstigt att göra det tidigt i en graviditet. Vi gick hem med en ultraljudsbild i handen, lycka och lugn över att se vår lilles hjärta slå. Jag var lycklig på riktigt, på en helt ny nivå. Jag kände mig viktig och behövlig. Den känslan är svår att förklara, men helt plötsligt fick livet en mening, jag insåg vad min stora uppgift här på jorden var.

Sen jag låg där och såg det lilla hjärtat slå så insåg jag att det enda jag bryr mig om är att bebisens hjärta ska fortsätta slå. Det gjorde mig så varm i kroppen. De 8 väntande timmarna var de längsta i mitt liv, jag var så nervös och rädd. Jag insåg att hälsan på mina nära och kära är det viktigaste här i livet. De två kommande dagarna fortsatte blödningarna, precis som en mens. Jag var lite orolig men försökte lugna mig med att jag faktiskt sett hjärtat slå. Vår bebis levde och det hade vi fått bekräftat.

Jag vaknade upp till den första snön och min brors födelsedag, han fyllde 25. Det skulle såklart firas. Jag och Jimmy åkte till centrum för att hitta en present. Mitt inne i butiken, från ingenstans började min tjejmage göra ont, på ett sätt som den inte gjort tidigare. Det kom i vågor, en brännande och ilande känsla. Två minuter smärta och två minuter lugnt. Vad var det som hände? Jag kunde knappt stå upp pga smärtan. Jag förstod att det var något konstigt, men försökte hålla fast i hoppet och att jag faktiskt sett hjärtat slå på den lilla för två dagar sedan. Det kom inga kraftiga blödningar heller.

Jag bet ihop och åkte på fika hos min bror. Blödningarna var som innan och smärtan kom i vågor. Jag höll humöret uppe och tog mig igenom hela fikat. När vi satte oss i bilen för att åka hem så kände jag hur det rann lite extra mycket blod. Jag blev orolig men försökte vara positiv. När vi kom hem och jag skulle gå ur bilen så tog det 20 sekunder innan en stört-blödning kom. Då menar jag MYCKET blod. Det var så mycket blod att det rann igenom bindan (man får inte ha tamponger) mina jeans och droppade på golvet från dörren in till toaletten. Hade det inte varit rött så skulle jag trott att jag kissade på mig, för det var precis så det kändes. När jag väl satt på toaletten så kom det ut två stora klumpar ( lika stora som plommon) och ännu mer blod.

Där satt jag i en smärta som jag aldrig har upplevt förut, både psykiskt och fysiskt. Den fysiska smärtan var ingenting mot den psykiska. Jag kan inte ens förklara känslan att känna sitt eget barn rinna ut i toaletten. Jag kan inte förklara känslan att blöda så mycket att det går igenom kläderna och rinner på golvet, det känns på något sätt förnedrande. Jag satt på toaletten och såg mina spår av blod från hallen, där satt jag ett bra tag och bara grät och grät. Det var så jobbigt att trycka på spolknappen, för att sedan se hur allt som för någon sekund sen var sin dröm och en stor kärlek bara spolas bort. Jag var tvungen att trycka på spolknappen för att sedan se allt rinna iväg. Det är omöjligt att förklara hur det känns.  Det tog lång tid innan jag gick ut från toaletten. Jag bara satt där inne och grät och hade svårt att andas. Jag hade ingen kraft att göra något annat förutom att gråta, gråta och gråta.

Hela mitt liv rasade samman på 1 sekund. Hur skulle jag berätta det här för Jimmy? Alla våra planer och det som blivit vår största dröm försvann. Nerspolad. Borta. Jag hade ingen aning om hur jag skulle hantera dessa psykiska och fysiska smärtor. För ni som varit med om ett smärtsamt missfall vet, den smärtan går inte att förklara i ord. Att det är så otroligt smärtsamt psykiskt tror jag att de flesta kan förstå.
Men jag var själv, jag satt där själv på golvet och kände mig som den mest ensamma tjejen i världen. Hur kunde livet vara så orättvist? Varför just jag? Vad hade jag gjort för fel? Jimmy var på tomten och fixade, så han hade ingen aning om vad som hänt. Jag ville inte berätta, jag kunde inte stå ut med att krossa hans dröm om att jag hade ett barn i min mage. Jag ville inte se honom ledsen.

Vissa ser det som en klump, att det inte har blivit ett barn än. Vissa ser det som sitt älskade barn redan när de plussar på stickan. Jag är en av dom. Jag älskade den lille i mig, vi var en och tillsammans med Jimmy var vi tre = en familj. Jag skulle göra allt för att bebisen skulle må bra och vara frisk. Livet är orättvist. Det fick jag lära mig under de fyra dygnen som jag låste in mig i ett mörkt rum. Jag kunde inte göra något annat än att gråta, spy och gråta under fyra dagar. Jag åt inte, vilket är en vanlig reaktion när man är så otroligt ledsen och sorgsen. En dålig sådan. Men det kändes bra i stunden att straffa mig själv, att få mig själv att lida mer. Jag förtjänade inte mat. Iaf vad jag kände då mitt i allt.

Men smärtan, hur skulle jag kunna komma bort från den oändliga smärtan som jag kände? Jag tyckte att jag hade gjort allt för att hålla det här barnet i liv, jag slutade med allt dåligt och åt massvis med tillskott och frukt. Jag ändrade livsstil helt. Men ändå så räckte jag inte till. Vad var det för fel? Varför just vi? Förtjänade inte vi den lyckan? Är det mig det är fel på? Hur ska jag någonsin kunna se lycka i något igen?
Det var bara några av få frågor som snurrade om och om igen i mitt huvud. Jag kunde inte förstå hur det kunde vara så orättvist. Det jobbigaste var att jag inte såg fram emot något. Ingenting kunde göra mig glad, inte det minsta lilla. Lycka var långt, långt borta och jag såg inget sätt som skulle få den närmare.

Allt påminner mig om vad vi en gång drömde om och vad vi en gång hade planerat. Jul. På jul hade vi bestämt att vi skulle berätta för hela släkten, vi skulle berätta för alla att vi var de som var lyckligast i världen. Vi skulle göra fina ’avslöjnings-presenter’ till alla. Hur ska jag nu kunna ge dem något som känns bra i jul? Hur ska jag ens kunna glädjas och längta till jul? Allt påminner mig om den stora sorgen och den smärtan som vi har fått uppleva.

Det är fortfarande mycket som är jobbigt i mina tankar, det är mycket som jag fortfarande inte kan se lätt på. Jag tänker inte heller tvinga mig själv att göra det. Jag tog ledigt från jobbet i 1 vecka från den dagen att missfallet blev. Jag behövde det. Man måste låta sig själv sörja och må dåligt innan man kan gå vidare och vara stark. Kände mig dock svag och elak mot mina kollegor, det var jobbigt att dem inte visste vad jag gick igenom, att dom inte förstod varför jag inte kunde jobba. Men någonstans kunde jag inte tänka på allt jobb som jag la över på dom. Jag var tvungen att tänka på mitt eget bästa och vad som kunde få mig tillbaka på spåren. Jag var tvungen att sörja på mitt sätt. Det är viktigt att bearbeta ”trauman” för att det inte ska jaga en hela livet. Det var precis det jag gjorde, sörjde och bearbetade. Sedan var det mycket fysiskt. Blödde mycket några dagar efter, mådde illa, huvudvärk (grät ju hela tiden), molvärk i magen och yrsel.

Jag kände mig oattraktiv och ful ett bra tag. Jag ville inte uppdatera instagram eller bloggen. Allt var piss. Det fanns ingen mening med det. Jag kunde inte ta några bilder då jag såg olyckan i mina ögon. Jag ville inte kolla mig i spegeln, för då möttes jag av mina inre tankar och min inre sorg. Jag kunde inte kolla på mig själv för att jag såg allt så tydligt då, jag kunde inte lura min egen spegelbild. Det tog för hårt på mig att mötas av sanningen.

Sedan öppnade jag upp mig, jag berättade för min bror vad som hänt, jag pratade med en kompis som gått igenom samma sak och jag pratade öppet med mina vänner och familj. Jag släppte in Jimmy på djupet och jag pratade i flera timmar med min mamma. Och då, då kändes allt lite bättre. Jag har så mycket kärlek runt mig, jag har så många som älskar mig på riktigt. Jag insåg också att det inte bara var jag som sörjde, utan många fler. Jag var inte ensam, inte alls faktiskt. All ensamhet bara för att jag inte ville prata med någon, allt för att jag fick för mig att inte prata om vad som hänt. Det är farligt att reagera så. Det viktigaste enligt mig är att kunna prata om saker. Tillåta sig själv visa sig sårbar framför andra människor. Genom att göra det så gör du dig själv en tjänst.

Nu är jag okej. Jag ser inte riktigt lycka eller känner mig hel än, men jag jag kan känna att jag snart en dag kommer att komma tillbaka helt och vara positiv. Jag skrattar mycket och känner mig otroligt tacksam för livet och all kärlek som jag har runt mig.
Jag kommer aldrig glömma vad som hänt, jag kommer aldrig tycka att världen är rättvis men jag kommer kunna acceptera vad som hänt och se lyckan i livet för vad den är. Jag kommer få bli en lycklig mamma någon gång i framtiden och jag och Jimmy kommer få leva den drömmen som vi fick med graviditeten. Då kommer vi älska vårt barn mer än någonsin. Allt blir bra till slut, trotts att det känns omöjligt.

Det är min historia, och den var till dig där ute som gått eller går igenom samma sak. Den var till dig som kände dig ensam om att gå igenom ett missfall. Men glöm inte, allas historier och upplevelser om missfall är unika. Bara för att jag kände eller hade en viss smärta så behöver inte det betyda att det är så för alla.
Jag vill ge er alla där ute en styrke-kram. Trotts att allt känns skit, så kommer det ljusare dagar.  Prata med dina nära och kära, de finns där för dig. Du behöver inte gå igenom allt själv. Det är viktigt att du håller din partner nära (om du har någon) då ni båda sörjer, men kanske på olika sätt. Jag och många andra kvinnor står bakom dig och håller din hand, glöm inte det. Jag förstår precis hur du känner, vi är många kvinnor som vet hur du känner och som någon gång känt likadant.

Jimmy har varit den bästa killen man kan önska sig i det här. Vi har kommit varandra mycket närmare. Han är min man föralltid och jag kan inte önska mig någon bättre.

Och snälla, va inte elaka i kommentarerna, det är fortfarande känsligt för mig.

Kram.

<<<<<<< HEAD ======= >>>>>>> 7b8e8c7dcb6c569b000584cc581f6e5d33ae9fdd