Okategoriserade

Tiden efter missfallet

Jag förstår att det är många som undrar hur jag mår idag och hur jag ser på missfallet idag. Nu har det ju gått lite mer än 2 veckor. Känns helt sjukt. Händelsen är inte lika färsk nu men fortfarande nära och känslig.
Man glömmer inte ett missfall på några dagar, inte heller några veckor. Sanningen är att man säkerligen aldrig kommer att glömma den sorgen som man gått igenom. Det kommer nog för alltid vara något som kommer upp i mitt huvud lite då och då.

Jag känner mig stark i vad som hänt, jag känner mig glad igen. Men självklart kommer det dalar. Som igår, igår la jag mig i sängen och grät en skvätt, det blev så mycket känslor och det kom upp ”tänk-om-tankar”. Jag tycker att det är otroligt jobbigt att se andra människors glada gravid-bilder och när vänner går ut med sin lyckliga graviditet på Facebook. Det svider. Det är jobbigt för mig att glädjas åt andra, för i mitt huvud så är ordet gravid förknippat med sorg. Så kommer det nog vara ett tag och jag kommer inte stressa mig själv att känna något annat. Det är okej att inte hoppa av lycka när jag ser andra i den situationen. Självklart är jag glad för andras skull och vill ingen ont, men just för mig så påminner det så mycket om den lyckan som jag en gång hade. Men som idag är borta.

Jag är väldigt glad och stolt över mig själv att jag vågade gå ut med min historia. Jag har insett att det har hjälpt så otroligt många. Det blev många kommentarer, delningar och artiklar om min historia. jag uppskattar att det uppmärksammas, för det behövs. Vi behöver prata mer öppet om en så naturlig sak som missfall. För vi är så många som får gå igenom det.

Nu kanske ni undrar kommer ni försöka igen?
Nej vi kommer inte aktivt försöka igen. Vi kommer vara utan preventivmedel och skulle det vara så att jag blir gravid igen så skulle vi bli glada men så klart oroliga över att vi skulle behöva gå igenom samma sak igen. Men vi kommer inte att göra något speciellt för att det ska ske.

2 svar till “Tiden efter missfallet

  1. Emma skriver:

    Jag gick igenom precis samma sak för några månader sedan. Jag var så lycklig för att äntligen vara gravid då vi försökt nästan 1 år. Vecka 6 så fick jag missfall och var helt knäckt, det enda jag trodde skulle hjälpa mig ur sorgen va att bli gravid igen. När jag sen fick min första mens efter missfallet va besvikelsen total, men där vände det lite och blev inte lika tungt längre av någon anledning. Vi bestämde precis som ni att vi inte längre skulle försöka aktivt och det får bli som det blir. Visst blev det så och nu en månad senare kom aldrig mensen. Var väldigt orolig redan innan att jag skulle känna samma oro över missfall igen. Men den här gången känns det lättare. Jag vet att jag klarar av ett missfall och att man blir glad igen även om det är en enorm sorg. Egentligen tror jag min oro har bottnat i hur jag skulle ta mig ur sorgen om jag fick missfall men nu som sagt så vet jag att det går även om den aldrig helt försvinner så kan livet fortsätta ändå.

  2. Lisa Bergkvist skriver:

    Modig och stark du är så vågar berätta allt detta (även fast det är naturligt i det ”onaturliga”)

    Önskar er en superfin framtid <3<3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.